Krönika juni 2008 | Krönika augusti 2008

"Ett ogräs är en växt som har bemästrat varje överlevnadsstrategi, förutom att lära sig att växa i rader". Doug Larson

Juli 2008

Juli månad monsunregnens tid i Sverige. Svensk sommar i all ära och svensk trädgård i alla ära men det gäller att överleva. Vädret brukar vara väldigt ostadigt under sommarmånaderna och trädgården tar stryk av allt regnande, visst gör den det.

Vissa saker klarar sig bättre än andra en regnig sommar, där vissa blommor lägger sig platt fall och andra står stadigt.

När jag går omkring i min trädgård i mitten av högsommaren så är det med en viss förundran för nu är det så mycket som ligger bakom och samtidigt så mycket som ligger framåt som jag har sett fram emot.

Nu när rosornas tid är förbi är det egentligen bara en ros som blommar hos mig fortfarande nu i mitten av juli. Det är en rambling ros som heter Mulligani; det är en riktig skräckros egentligen för den växer så det knakar och man får passa sig. Den har vält ett av mina äppelträd, men jag  älskar den här rosen alldeles för mycket så trädet fick ta stryk. Men så jag tänkte att jag ska tygla dig, lille. Det är nämligen så här att på såna här ramblers och klängrosor i allmänhet ska man böja ner grenarna utmed marken istället för att bara låta rosen slå i höjden rakt upp i luften. På så sätt får man en blomning även nere vid marken och uppåt.

Jag är ingen större rosenälskare, men vissa rosor vill jag inte vara utan. Några av mina favoriter som får klättra i träd och på spaljéer är, bland annat, Helenerosen Lykkefund och Aksel Olsson. Båda sprider en underbar doft och får fantastiska nypon på hösten. Några andra favoriter, förutom Mulligani rosen, är multiflorarosen Seagull, som villigt klättrar i ett gammalt krikonträd.

Men det som frapperar mig väldigt mycket just nu i  juli det är att det blommar så många liljor hos mig, bl a kungsliljor, både den vanliga Regale men också Regale Album. - Tyvärr tar liljor i allmänhet lite stryk när regnen kommer - men sådant får man ta. Liljesäsongen är mitt uppe i sitt esse och nu varar den fram till oktober.

Det mest storslaga just nu i min trädgård är en klematis, Summer Snow. Ja hur ska jag beskriva Summer Snow? Jag kan börja med att säga att jag har prövat en faslig massa klematis. Oj vad jag har planterat klematis under mina 11 år i den här trädgården. De flesta klematis har gått bort; antingen har jag misskött dem eller så har de inte trivts hos mig. Någon anledning måste det ju vara. Men för många år sedan upptäckte jag en underbar klematis som går under Vitalba gruppen, nämligen Paul Farges (fargesii summer Snow). Jag säger bara - den klematisen förändrar vår trädgård så här i slutet på juli och sen fortsätter den att blomma långt in på hösten.

Jag har satt den lite runt om i trädgården och det beror på hur den trivs. På vissa ställen trivs den inte och där växer den knappt någonting. Där den trivs, där trivs den och som den växer! Inte nog med att den växer, jag behöver inte gödsla den, jag behöver inte vattna den, jag gör ingenting. Den bara växer  och frodas och på sina håll i min trädgård så är den ett riktigt litet monster. Men ack så skönt litet monster. Den är lika vacker efter en rejäl regnskur som den är i strålande solsken. Det är en klematis som man kan beskära hur starkt och hur mycket som helst, den kommer igen. Den får 3-4 meters årsskott där den trivs. Ofta när jag ser folk som kommer med sin lilla planta Summer Snow, då är jag framme och varnar dem: -tänk efter lite, tänk lite...

Jag är evigt tacksam att den trivs hos oss. Den formligen täcker flera av våra träd. Det är så trevligt att ha upp såna blommor i träd för då får ju trädet också en andra blomning. Nu glömmer jag alla andra klematis nu är det Summer Snow som gäller. Det är en riktig höjdpunkt i min trädgård nu i mitten på juli.

Jag gör ett slag för Summer Snow, den ska in i fler svenska trädgårdar.

Låt den ta över där den vill ta över och tänk på att den blommar från mitten på juli till långt in på hösten - en fantastisk klematis. Summer Snow som nu lyser med sina vita strålande små blommor i kvällssolskenet, vilken klematis! Låt den klättra, klänga och bara leva sitt eget lilla liv och sen får man tukta med saxen allt efter behag.

En annan höjdpunkt som nu börjar ta form är ju vidjehortensiorna Annabelle; den kan man ju inte leva utan - om man har tid att vattna. Oj så det lyser där uppe i backen.

Nu är det bara att vänta på perennerna som inte har satt igång och alla liljor som står i knopp. Det är i väntans tider man går i, fortfarande händer det någonting kontinuerligt. Nu är vi där igen med konsten att hålla igång trädgården. Som trädgårdsmänniska tror jag att man går igenom olika faser i en trädgård. Man testar sig fram och förhoppningsvis under resans gång hittar man sin egen personliga stil.